Jag satte mig på bussen häromdagen när den slog till. Trycket över brösten spände åt ordentligt, det började sticka i armar och fingrar, benen blev svaga, jag fick hjärtklappning, blev genomsvett och halsen började tjockna. Paniken var på väg att bryta ut. Jag försökte desperat tänka på att andas i den där fyrkanten, andas i den där fyrkanten, andas i den där fyrkanten. Bussen var proppfull så jag kämpade med att hålla masken. Hålla masken kan jag, jag har övat i många år. Jag ville bara fly och hoppa av på första bästa hållplats, men jag visste att mina ben knappt skulle kunna gå. Fly och låta det komma eller sitta kvar och kämpa emot. Jag upprepade för mig själv: jag kan hoppa av närsomhelst, jag kan hoppa av närsomhelst, jag kan hoppa av närsomhelst. ”You can put up with anything if you have a way out”. Jag lyckades till slut sätta hela kroppen i pausläge och ignorera känslorna och försökte fokusera på något annat, hela tiden otroligt medveten om att jag bara behövde hålla ut några få minuter till. Sen stannade bussen på min hållplats och jag gick skakig därifrån.

När jag och M promenerade över till mig på kvällen slog det tillbaka. Det kändes som att benen gav vika, armarna blev alldeles svaga, jag blev kallsvettig och började skaka tänder, fick hjärtklappning och blev väldigt andfådd. Jag försökte prata men halsen var tjock och rösten gav vika. Det var svårt att uttala ord, det stack och kändes som om halsen var svullen. Att försöka prata gjorde mig ännu mer andfådd. Det var svårt att hålla masken. Jag trodde att jag skulle falla ihop, att allt snart skulle svartna. M såg att något var fel och blev orolig, men veckan och kvällen hade redan dränkt oss i problem så jag ville befria oss från fler. Håll bara ut, snart förvinner det igen. Det värsta varar bara några minuter.

För någon som aldrig upplevt panikångest är det omöjligt att förstå. Alla har mått dåligt, alla har haft svårigheter eller psykisk stress och alla har haft mer eller mindre ångest. Men när hela kroppens alarmsystem sätts igång blir det så mycket mer. Det känns som om man ska dö eller kollapsa. Nu vet jag vad som händer och att jag inte är på väg att dö, men känslorna är så fruktansvärda.

För några månader sen stod jag inne på Mc donalds och väntade på att maten skulle bli klar. Smack! Helt out of nowhere. Svaga, skakiga ben, förlorade armar, stickningar och domningar, tryckt över bröstet, andningssvårigheter. Panik. Jag kunde inte röra mig. Jag tittade efter flyktvägen- dörren. För långt borta, jag klarar inte att gå dit. Jag ramlar om jag går, jag faller. Samma desperata försök att hålla masken, andas och kämpa emot. Plågsamma, långa minuter gick och det tonades ner. Jag gick ut med maten och satte mig i bilen och låtsades som att allt var bra. 

Det är söndagskväll och jag är på väg hem efter en helg i min hemstad. Jag kör på motorvägen. Det är mörkt och regnigt så vindrutetorkaren går i ett och sikten är dålig. Jag sänker volymen på radion och koncentrerar mig på körningen. det är väldigt mycket lastbilar ute på vägarna och även vanliga bilister. Jag funderar lite lätt på hur helgen varit, nynnar till musiken och kisar koncentrerat på vägen. Helt plötsligt, från ingenstans, börjar hjärtat slå jättefort! Det pumpar hårt och gör ont! Jag får svårt att få luft, tappar kontakten med mig själv och ett spännande tryck lägger sig över bröstet. Det känns som om blodet forsar igenom armar och ben, det blir kallt och halsen blir tjock och sticks. Allt sker på några få sekunder. Jag blir livrädd! Jag hinner se framför mig hur jag förlorar kontrollen över min kropp och krockar med lastbilarna, hur jag faller ihop av en hjärtattack och dör, hur jag får svimmar och kör av vägen. Alla möjliga senarier spelas upp i huvudet på några sekunder- men jag är stunden säker på att jag kommer att dö.

Plötsligt domnar armarna av! Jag blir som förlamad, och börjar gråta av rädsla och förtvivlan. Jag kan inte styra! Jag minns inte hur, men på något sätt lyckas jag ta mig av motorvägen- jag måste varit nära en avfart... Jag stannar intill kanten och försöker grabba tag i telefonen. Jag skakar och darrar och har panik i tron om att jag är på väg att dö. Jag tänker att jag måste hinna ringa innan jag kollapsar! Jag är avdomnad och svag i händer och fingrar men får tag i telefonen, ännu svårare är det att trycka på knapparna. Jag vill inte vill dö här ensam vid sidan av motorvägen så jag ringer till mamma och pappa istället för 112.

Pappa svarar och tar emot min gråtade röst fylld av panik och rädsla. Pappa, som alltid lyckas hålla sig lugn, får mig att andas lättare med sin lugnande ton och sina avdramatiserade frågor. Han får mig att trycka in sjukhus på gps:en och med honom i örat lyckas jag ta mig dit. Vi lägger på när jag är utanför. Eftersom symtomen lättat på vägen dit känner jag mig plötsligt dum att trycka på "Nödläge" och sätter mig istället ner för att vänta. Det dröjer dock inte länge innan kroppen säger ifrån och paniken får mig att gå fram till receptionisten med tårfyllda ögon-  "Kan jag få prata med någon?" frågar jag, och jag antar att hon såg oron i min ögon för i nästa stund ropade de upp mitt namn.

Jag blir väl omhändetagen av två sjuksköterskor som lugnar mig, gör EKG, lyssnar på hjärtat och tar prover i armen. Under tiden jag väntar på provsvar börjar jag frysa något förskräckligt! Hur mycket jag än försöker anstränga mig för att slappna av så går det inte- jag skakar och darrar och rycker till i kroppen. De lägger en filt över mig och förklarar att det beror på att kärlen dragit ihop sig som en försvarsmekanism. Sjuksköterskorna berättar att symtomen jag haft/har låter som "Panikångest" och att de inte tror att jag behöver oroa mig för provsvaren.

När läkaren kommer tillbaka visar det sig att sjuksköterskorna har rätt. Alla värden ser normala ut. Puh, kan man tänka. Men det är inte så det känns. Känslan av ett tryckande spänt bälte över brösten sitter kvar, armarna känns svaga och jag är fortfarande chokad och omtumlad. Men på sjukhuset kan de inte göra mer för mig än att rekommendera mig att inte köra hem själv och att söka fortsatt hjälp för panikångest på en vårdcentral. Jag gör valet att köra hem själv.... Jag är medveten om att det kanske inte är så bra men det är sent och jag är ju trots allt i Varberg...

Det känns konstigt. Plötsligt sitter jag här i bilen på motorvägen igen som om ingenting hänt. Som om de senaste timmarna inte varit. Allt gick så himla fort. Jag vågar inte sova ensam i fall det skulle hända igen. Det känns som om det ligger och vilar i kroppen och väntar på att bryta ut. Men det gör det inte...

Skrivet 2010-11-16

Kan inte ens förklara hur jag känner just nu…. Jag grät så mycket igår att jag trodde jag skulle kollapsa.  Jag grät med hela kroppen och jag kunde inte sluta gråta. Det gjorde så ont överallt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag grät för allt jag inte kunde säga, jag grät för att jag grät, jag grät för att jag inte orkar gråta mer, jag grät för att jag inte har någon väg ur, jag grät för att jag inte kan försvinna utan måste stå ut, jag grät för att det finns för många jag älskar för att kunna lämna denna värld. Efter vad som kändes som timmar var jag alldeles svimfärdig, varm, svettig, svullen, uttorkad och jag hade ont i både rygg, mage och muskler. Kände mig helt förstörd. Till slut slog han äntligen armarna om mig och sakta började lugnet komma, trygghet och kärlek är det enda som hjälper. Jag vet inte hur jag hade klarat mig om han inte fanns, om han inte älskade mig. Vad hade jag gjort om jag bott själv och mått så här? Jag vågar knappt tänka på det… känner mig sjuk, ynklig, hjälplös och misslyckad. Egentligen vill jag inte att han ska se mig sån här, helt galen av gråt. Jag håller mig för att skrika, för att kasta saker och dra mig själv i håret, jag vill springa men jag vet inte vart, jag kan inte ta vägen någonstans! Jag vill bort från mig själv, från allt som gör ont i mig men jag är fast, jag orkar inte må så här mer jag orkar inte! Jag vet inte varför jag mår så här när jag inte borde, att inte veta är det värsta, det gör att jag känner mig helt förvirrad och vilsen och galen. Jag kan bara hoppas att jag får hjälp, jag ska på bedömningssamtal idag och ber till gud att de ser, att de tar mig på allvar och erbjuder hjälp. Jag ber till gud att någon vet vad som är fel på mig och hjälper mig bli frisk. Jag lever på hoppet. Jag vet inte vad jag gör om de anser att de inte kan hjälpa mig, eller att jag inte är tillräckligt ”dålig” för att de ska hjälpa mig,  jag är såå rädd för att ingen ska hjälpa mig, jag har en klump i magen och kan inte tänka på annat än att jag ska dit idag, kan inte göra någonting än att vänta, kan inte koncentrera mig på något annat. Jag har panik över vad jag ska säga, jag måste säga rätt, jag måste vara rätt så att det går bra, tänk om jag blir tom som vanligt och de skickar hem mig utan hjälp. Känns som jag kommer svimma på vägen dit

Skrivet i februari 2011

Ibland är alla tankar och känslor så jobbiga. Vet inte hur det börjar men en tanke föder en annan och sen får jag inte stopp på dem förrän jag gråtit ut ordentligt. Jag föreställer och oroar mig för att mina nära ska dö ifrån mig eller råka ut för något riktigt hemskt. Föreställer mig alla hemskheter som jag skulle kunna råka ut för själv. Föreställningarna blir värre ju mer jag tänker och oron för att något sådant verkligen skulle hända på riktigt får mig att inte vilja leva längre. Vill inte leva och riskera att råka ut för någon av dessa hemskheter. När de hemska tankarna kommer går de inte att stoppa, ingen logik finns och jag gråter som om det verkligen har inträffat. Känslorna är så riktiga och så starka. Känner mig helt förstörd inombord. ”Oron för att lida är värre än själva lidandet” Så sant, men det hjälper ju inte att veta!

Skrivet 2011-02-26

Jag blev rädd för mig själv, rädd för att vara i mig själv. Rädd för något konstigt som jag inte kan beskriva, fick en känsla av något övernaturligt. Som om jag inte var ensam i mig själv, eller att det fanns något större runtomkring mig. Jag såg världen med andra ögon och det var obehagligt. Jag grät inifrån djupet av mig själv, som om någon dött. N höll hårt om mig och försökte lugna mig genom att andas högt och djupt. Han sa att jag skrämde honom. ”Snälla gumman lugna ner dig, du skrämmer mig, det är inte normalt att gråta så här” sa han samtidigt som han försökte få mig att andas i takt med honom. Det kändes som jag hallucinerade fast inte i syner, utan i känslor. Det kändes som om jag höll på att bli galen, redo att åka in på psyket.

Sakta men säkert började jag må dåligt igen. Nu mådde jag dåligt på dagarna och visste inte varför. Jag blev deprimerad, irriterad på allt och kunde inte hantera mina känslor. De tog uttryck i vanliga, enkla vardagssituationer. Den logiska delen av hjärnan la av, jag blev helt nollställd och fastnade i mina beteénden.

Jag har alltid varit ordningsam och pedantisk, när jag bodde hemma hos mina föräldrar var mitt rum aldrig stökigt. Allt stod snyggt på sin plats och så är det även idag. En bra egenskap tycker jag, men  inte när det går överstyr. Det kom en tid då jag knappt klarade av att städa längre, jag blev frustrerad av att plocka i ordning, ställa saker på sin plats och göra det fint. Jag kunde inte sluta utan höll på att flytta på saker, rensa ut och röja tills jag var helt utmattad. Många gånger slutade det med att jag föll ihop och började gråta. Det som gjorde allt ännu värre var att jag inte visste varför, jag förstod inte varför jag grät.

Efter fyra besök hos en privat terapuet och en egen analysering av mig själv förstod jag vad städningen egentligen handlade om - kontroll.  Hon förklarade, för att sammanfatta, att detta berodde på alla känslor som jag trängt undan, och jag kan själv inte hitta någon bättre anledning så jag köper det.

Första gången jag kontaktade henne var när jag höll på att röja ut mitt förråd. Jag hade hållit på i några timmar med att sortera, slänga och packa ner saker, men mitt upp i allt röjande brast det för mig. Jag blev varm, darrig, fick svårt att andas och började gråta hysteriskt.  Denna gång var värre än de andra och jag kände att jag inte orkade längre, jag behövde hjälp. Jag sökte på internet och fastnade för henne. Jag lyfte luren och knappade in hennes nummer. Hon svarade.  Hon hörde hur jag mådde och bad mig möta henne samma kväll, trots att det var sent. Jag är otroligt glad för att jag ringde henne. Hon hjälpte mig förstå.  Hennes hemläxor gjorde att mina ångestattacker blev färre och jag lyckades trappa ner på mina ritualer, som jag innan mitt möte med henne inte ens insett att jag hade!  Efter fyra dyra, men otroligt givande, besök hos henne mådde jag mycket bättre, men hon rekommenderade mig att fortsätta gå och prata med någon eftersom jag hade en hel del kvar att bearbeta. Jag ringde min vårdcentral, träffade en kurator fem gånger sen slutade jag gå dit. Det gav mig ingenting. Kuratorn var precis som jag föreställt mig tidigare och den föreställningen var anledningen till att det tog mig så långt tid att söka hjälp från första början. 

Även om jag inte upplevt något så här hemskt i verkligheten igen så har jag det i mina drömmar. Flera gånger om. Natten slutade inte där. Den första tiden efter överfallet var värst. Det var omöjligt att sova. Jag vågade inte somna.  Jag kunde inte sova på nätterna, inte på kvällarna, inte på dagarna. Så fort jag fallit in i sömn så vaknade jag igen. Kroppen väckte sig själv så fort den tappat kontrollen. 

Jag bodde hos mina föräldrar den första tiden men lyckades som mest få ihop tre timmars sömn per natt. Under den här perioden lärde jag mig hur otroligt viktig sömnen är för att man ska klara av vardagen.  Jag var trött, ledsen, utmattad, gråtfärdig, irriterad , frustrerad, arg och deprimerad hela dagarna. Jag grät varje natt och hade ingen ork till något. Mina föräldrar tyckte att det var bäst att börja jobba som vanligt direkt så det var vad jag gjorde. Jag var trött och osocial på jobbet, kände mig som en apatisk robot. Tills en dag när jag bröt ihop och började storgråta vid min maskin. Efter det blev jag sjukskriven i 14 dagar och jobbade därefter halvtid i ytterligare 14 dagar. Det hjälpte att bara få vara hemma och bearbeta det som hänt.

 Under den här tiden började jag sova ganska bra dagarna. Så jag vände på dygnet. Jag sov aldrig under en längre tid utan vaknade med jämna mellanrum för att se mig omkring men sedan somnade jag om igen. De första 5 månaderna sov jag inte ensam en enda gång. Jag sov hos mina föräldrar eller hos kompisar, eller sov de hos mig. Med tiden började även nätterna fyllas med sömn och det var otroligt skönt! Avbruten sömn och att vakna upp alldeles svett och skakig ur mardrömmar var något jag fick leva med. Nu kunde jag i alla fall sova lite om nätterna.  Och ju fler nätter som gick desto bättre sov jag! Det kom en tid då jag trodde att jag kommit över det och mådde faktiskt riktigt bra! Sömntabletterna hade nog en finger med i det hela.Jag hade tagit för vana att ha någon hos mig varje natt och det gav mig tryggheten att slappna av. Jag var inte ensam så jag behövde inte vara rädd.

Så plötsligt stod jag inför dagen då jag skulle sova ensam igen för första gången. Det gick åt helvete. Försökte några enstaka gånger men det var hopplöst.  Jag var på min vakt hela tiden och vaknade livrädd om nätterna. Med tiden klarade jag av att sova ensam ibland och sov till och med bra. Men jag förberedde mig väl innan jag gick och la mig och fortsatte vakna upp under natten för att kolla så allt var ok. Ett halvår efter överfallet, i samband med att jag hade börjat sova lite själv, träffade jag min pojkvän och sov över en hel del med honom. Ytterligare ett halvår senare flyttade vi ihop och jag började glömma hur det var att sova själv. Enstaka gånger har jag varit ensam om nätterna och varje gång blir jag skrämd över hur långtifrån läkt jag är- det är som om jag är tillbaka på ruta ett. 

Den 17 maj 2008 Kl. 22.30. Jag bäddar ner mig tidigt eftersom jag ska upp och jobba, vanligtvist var det stängt på helgerna men denna lördag behövs det extra jobb. Mitt hår är fortfarande fuktigt efter den sena kvälls duschen och kanske är det därför jag fryser lite. Jag behåller mina mjukiskläder på och kryper ner under täcket för att värma mig. Jag somnar strax därefter.

Kl.01.30.….jag öppnar ögonen, vrider mig lite i sängen och undrar yrvaket varför jag vaknade… det var säkert någon av katterna som väckte mig… Jag ligger på rygg men kroppen lutar lite på vänster sida. Mjukisbyxorna har kavlat upp sig en bit och det är lite obekvämt men jag är så trött att inte jag orkar rätta till dem. Jag sluter ögonen igen och är precis på väg att falla in i sömn igen när jag hör något som låter som fotsteg! Jag spärrar upp ögonen. Hjärtat hoppar över ett slag och en värmeström sköljer genom hela kroppen. Det är någon här inne!!!  Men nej,det går inte! Det måste vara katten som går extra tungt. Klart att det inte är någon här, jag hör fel! Desperat försöker jag förneka för mig själv vad som händer, jag försöker fly verkligheten tills den plötsligt slår mig i ansiktet - nu SER jag honom. Min kropp stelnar och jag slutar andas för en stund.

Han står i dörröppningen till sovrummet. En mörk manlig gestalt. Hjärtat slår nu så hårt, så snabbt och så högt som det aldrig gjort tidigare. Mina ögon är uppspärrade och som fastklistrade på gestalten. Jag känner hur svetten tränger sig ut från alla delar av kroppen och lägger sig som en hinna över huden. Det rinner längs med nacken och armhålorna är alldeles blöta. 

Gestalten står kvar, helt stilla. Han har mörka kläder på sig och en huvudbonad som döljer allt utom hans ögon. Det är mörkt i lägenheten och utan mina linser ser jag så sudddigt att jag bara tyda ett ljust parti där ögonen sitter. Vem är han? Är det Han? Vad vill han? Vad ska han göra? Jag känner var enda del av min kropp men kan inte röra den. Jag försöker röra på fingrarna men ingenting händer. Förlamad. Jag vill bara lämna min kropp och försvinna härifrån. Det känns som en evighet innan gestalten plötsligt försvinner från dörröppningen. En sekund av lättnad. Men vad händer nu? Kommer han tillbaka? Vad ska jag göra?

Utan att släppa blicken från dörröppningen lyckas jag sträcka ut högerhanden efter mobilen. Jag darrar så mycket att jag knappt kan trycka på knapparna, 1..1..2. En kvinnlig röst svarar. Fan det hörs ju ut! Jag trycker på volymknappen, tar luren intill örat och viskar efter hjälp. Den kvinnliga rösten hör mig inte och säger ”hallå” några gånger tills jag lägger på. Gestalten syns fortfarande inte till så jag ringer upp pappa istället. Han kommer förstå att något händer.

Kl.01.31.13 svarar pappa, trött och nyvaken, i sin mobiltelefon men får inget svar tillbaka. Efter 30 sekunder lägger han på luren i tron om att jag bara råkat ringa upp av misstag....

Skräckslagen och orörlig som jag är ligger jag kvar i sängen, stilla. Kanske är det bara en inbrottstjuv som är ute efter värdesaker. Om jag inte ”vaknar” kanske han inte gör mig något. Jag hoppas innerligt att det är så. Men tänk om det är Han som kommit för att göra verklighet av hoten, eller tänk om det är en våldtäktsman eller en påverkad knarkare som är kapabel till vad som helst?!

kl. 01.32.30 tar jag fram mobilen igen och ser att samtalet är brutet. Jag ringer upp pappa igen och nu svarar han efter bara någon enstaka signal. (Denna gång är han kvar i luren i 52 sekunder.)Jag tar telefonen till örat och hör hur pappa frågar om det är någon där, jag viskar tyst ”jaaaaa” och lägger sedan ifrån mig mobilen igen. Jag känner på mig att pappa anar något nu och lugnar mig själv med att han snart kommer komma. Två gånger är ingen slump. Han måste ha hört att jag viskade. 

Nu står han i dörröppningen igen! Samma plats, samma position, samma manliga gestalt.
Varför står han bara där?! Vem är det? Om det är Han- vad tänker han göra? Är det nu han kommer döda mig? Eller är det nu han ska märka mig för livet? Mitt hjärta pumpar så hårt och i ögonvrån ser jag hur min bröstkorg hastigt höjs och sänks. Hela rummet dunkar av mina hjärtslag och jag är rädd att han ska höra det. Jag börjar oroa mig över att hjärtat ska spricka. Kan ett hjärta verkligen klara av att pumpa så här hårt? Nu rör han sig, jag ser att han sträcker ut ena armen och plötsligt tänds lampan! Jag stänger blixtsnabbt mina ögon i hopp om att han inte hann se att jag var vaken. Ljuset släcks lika snabbt som det tändes. Han står kvar en stund innan jag till min fasansfulla syn ser att han går rakt emot mig! Panik! Nu vet jag inte vad jag känner, alla tankar och känslor snurrar runt så fort att jag tappar kontakten med mig själv. Han stannar precis intill sängen. Jag vet inte om jag har ögonen öppna eller stängda. Jag vill dö innan något händer. Jag hoppas att hjärtat spricker nu.

Det känns som att han står där en evighet innan jag plötsligt får ett hårt föremål i ansiktet. För en sekund inbillar jag mig själv att jag tuppat av, nästan som att jag önskar att det varit så. Jag känner inte om det gör ont, jag känner bara det varma blodet rinna från mitt ansikte och ner på min hals. Nu VET jag att han vill skada mig. Jag ligger fortfarande still när han vänder och går ut ur rummet. 

Vad ska jag göra när han kommer tillbaka? Hur ska jag skydda mig?! Vad kan jag använda för att slå honom med?! Hur ska jag ta mig förbi honom?! Jag kommer på att mitt pepparspray står på golvet jämte sängen. Jag samlar mod till mig och sträcker mig efter det, jag rör mig så försiktigt jag kan för att inte täcket ska prassla. När jag fått tag i sprayet lutar jag mig tillbaka och kramar det hårt i min hand under täcket.

Kl. 01.33.58. ringer jag för tredje och sista gången upp pappas mobil. Denna gången stannar han i luren i 44 sekunder. 

Gestalten visar sig för tredje gången i dörröppningen. Han går med bestämda steg fram till sängen, precis där han nyss stod. Nu vet jag att jag inte längre kan ligga kvar. Nu måste jag göra något. Han kommer skada mig igen, kanske mer denna gång. Jag kanske inte klarar av hans nästa slag. Jag förbereder mig för att överraska honom så att han blir chockad, det kommer ge mig några sekunder. Allting måste ske snabbt så att han inte hinner få övertaget direkt.Jag kan inte ligga försvarslös längre, jag måste ta mig upp till hans nivå så att jag har en chans. Ytterdörren är precis utanför sovrummet. Jag kan klara det. Överlevnadsinsiktenövervinner rädslan och plötsligt får jag kraft och kastar av mig täcket samtidigt som jag ställer mig upp i sängen och riktar sprayet rakt mot hans ansikte. Jag är över honom nu, jag tittar ner på honom. Precis när jag ska trycka på sprayflaskan vänder han sig om och springer ut ur sovrummet.  Förvånad. Lättad.  Jag hade fruktat en kamp. Plötsligt får jag en känsla av makt. 

Väl utanför sovrummet kommer alla känslor ikapp mig och i samma stund som jag får upp ytterdörren brister jag ut i gråt och skrik. Alla känslor jag kvävt inom mig väller ut i tårar och skrik efter hjälp. Jag springer uppför trapporna och ringer på grannarna. Jag är rädd för att han ska komma upp efter mig. Varför öppnar ingen?! Jag inser att det är alldeles mörkt i trappuppgången och ställer mig framför titthålet för att de ska se mig, strax därefter öppnas dörren och jag stormar förbi dom in i deras lägenhet samtidigt som jag gråter och berättar vad som hänt. Jag hör knappt vad de frågar. Tjejen försöker badda mig med papper i ansiktet. Jag ser att droppar blod på deras golv och ber om ursäkt.

Nu öppnas trappdörren därnere och jag springer ut för att se om det är pappa och det är han! ”pappa!” ropar jag och springer nedför trapporna. Han hade fattat att något var fel. Min ytterdörr är öppen och pappa är precis på väg att gå in när jag ropar på honom. Han ser chockad ut. Jag ilar förbi honom in i lägenheten och ringer 112. Pappa står vid sidan om och hör mig berätta om vad som hänt. Han ser mycket bekymrad ut och tittar sig omkring i lägenheten. Han vet inte vad han ska göra. När jag lagt på luren kramar han mig och jag gråter, gråter och gråter tills polisen kommer. Den undersöker lägenheten och området utanför medan jag svamlar på osammanhängande om vad som hänt och då kommer frågan " misstänker du någon?" Och det gör jag ju... Jag berättar om misshandel, alla hot och trakasserier, mitt avklippta hår, stenen genom fönstret och besöksförbuden...

En stund senare plockar de upp Honom ute på vägarna. Han förs till häktet och jag åker till sjukhuset för att sy. Efter någon natt i häktet släpps han i brist på bevis....

Kanske var det han, kanske var det inte han. Någon går i alla fall fri....
Det var jag som blev en fånge. Så fort mörkret föll, så fort jag var ensam, så fort jag skulle sova. Rädsla, mardrömmar och en ständig oro.

Skrivet i september 2010

Ibland önskar jag att jag kunde försvinna från denna världen, att jag vågade och kunde göra slut på mitt liv. "Man kan ta sig igenom allt så länge det finns en utväg" finns det ett citat som lyder. Men jag har ingen utväg. Jag blir rädd för mina egna tankar ibland men jag kan inte rå för dom. De kommer över mig när jag är i mitt "tillstånd". Jag fastar i ett tankemönster och kan inte bryta det själv. När jag är inne i mitt "tillstånd" är det som att jag befinner mig i en mörk bubbla som inte går att ta sig ur. Jag kan inte så någon lösning, allt bara fastnar. Tankarna skenar iväg och blir mörkare och mörkare och till slut når jag botten. Det är då jag inte längre kan se någon utväg utan bara vill försvinna. Jag vill ta mitt liv men jag kan inte. Aldrig att jag skulle kunna göra så mot mina föräldrar. Jag älskar mina föräldrar över allt annat och får ont i hjärtat av bara tanken på att utsätta dom för något sådant!  Men känslan av att vilja ta livet av mig men inte kunna är fruktansvärd! Jag får skuldkänslor för att jag ens tänker den tanken och börjar gråta ännu mer när jag tänker på mamma och pappa.  Men det är inte bara mamma och pappa som hindrar mig från att göra slut på mitt liv - jag vill inte missa livet, jag vill ju ändå stanna kvar och vara med om resten av mitt liv. Jag vill uppleva känslan av att hålla mitt barn för första gången. Jag vill bli gammal och sitta barnvakt åt mina barnbarn. Jag har fortfarande hopp. Jag håller masken inför andra, jag vill inte att de ska veta. Vill att mamma och pappa ska slippa veta, de har oroat sig tillräckligt för mig. Jag vill bara att de ska må bra. Ingenting blir bättre av att de vet. Mina vänner behöver inte heller veta. De kan inte hjälpa. Vem orkar vara vän med någon som bara har problem?