Skrivet 2010-11-16

Kan inte ens förklara hur jag känner just nu…. Jag grät så mycket igår att jag trodde jag skulle kollapsa.  Jag grät med hela kroppen och jag kunde inte sluta gråta. Det gjorde så ont överallt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag grät för allt jag inte kunde säga, jag grät för att jag grät, jag grät för att jag inte orkar gråta mer, jag grät för att jag inte har någon väg ur, jag grät för att jag inte kan försvinna utan måste stå ut, jag grät för att det finns för många jag älskar för att kunna lämna denna värld. Efter vad som kändes som timmar var jag alldeles svimfärdig, varm, svettig, svullen, uttorkad och jag hade ont i både rygg, mage och muskler. Kände mig helt förstörd. Till slut slog han äntligen armarna om mig och sakta började lugnet komma, trygghet och kärlek är det enda som hjälper. Jag vet inte hur jag hade klarat mig om han inte fanns, om han inte älskade mig. Vad hade jag gjort om jag bott själv och mått så här? Jag vågar knappt tänka på det… känner mig sjuk, ynklig, hjälplös och misslyckad. Egentligen vill jag inte att han ska se mig sån här, helt galen av gråt. Jag håller mig för att skrika, för att kasta saker och dra mig själv i håret, jag vill springa men jag vet inte vart, jag kan inte ta vägen någonstans! Jag vill bort från mig själv, från allt som gör ont i mig men jag är fast, jag orkar inte må så här mer jag orkar inte! Jag vet inte varför jag mår så här när jag inte borde, att inte veta är det värsta, det gör att jag känner mig helt förvirrad och vilsen och galen. Jag kan bara hoppas att jag får hjälp, jag ska på bedömningssamtal idag och ber till gud att de ser, att de tar mig på allvar och erbjuder hjälp. Jag ber till gud att någon vet vad som är fel på mig och hjälper mig bli frisk. Jag lever på hoppet. Jag vet inte vad jag gör om de anser att de inte kan hjälpa mig, eller att jag inte är tillräckligt ”dålig” för att de ska hjälpa mig,  jag är såå rädd för att ingen ska hjälpa mig, jag har en klump i magen och kan inte tänka på annat än att jag ska dit idag, kan inte göra någonting än att vänta, kan inte koncentrera mig på något annat. Jag har panik över vad jag ska säga, jag måste säga rätt, jag måste vara rätt så att det går bra, tänk om jag blir tom som vanligt och de skickar hem mig utan hjälp. Känns som jag kommer svimma på vägen dit