Bedömningssamtalet
Var så nervös inför samtalet igår, jag klädde på mig och gick ut till bilen i god tid, för en gång skull, men det var på gränsen att det inte hjälpte. Gps:en krånglade och jag fick panik av att inte hitta och köra vilse, stressad och varm yrade jag runt med bilen på göteborgs gator med lipen i halsen. Kände mig verkligen inte kapabel till att köra bil, men ännu mindre villig att sitta på spårvagnar fulla med folk. Som ett under kom jag till slut både rätt och i tid! Efter att jag betalat satte jag mig ner i väntrummet och andades ut.
Samtalet gick "bra". Hon började med att berätta vem hon var, om hennes utbildningar och erfarenheter, om vilka som jobbade där och hur de jobbade. Hon berättade oxå att efter detta bedömningssamtal kunde de antingen skriva in mig hos dom eller bedöma att det inte var den hjälpen jag behövde och skicka mig till en vårdcentral. Jag hoppades innerligt att de skulle ta emot mig! När hon gett mig den viktigaste informationen kom de hemska små orden "du kan väl berätta lite om varför du är här". Ställd, obekväm, tom och tyst. Till min lättnad tog det inte mer en en sekund innan hon sa "tycker du det är lättare om jag ställer direkta frågor till dig istället?" - JA. Hon frågade väldigt allmänt och brett och hoppade från barndom och tonår till vuxenlivet och nutid. Hon frågade vanliga frågor kring familj, släkt, vänner, pojkvän, sjukdomar, upplevelser, studier och arbete men minst lika många speciella frågor kring mina reaktioner, sätt att hantera saker, tankar, känslor och personliga egenskaper. Tydligen kan symtom som följt med länge istället uppfattas som egenskaper hos en person och kan därför vara svåra att "upptäcka"En del frågor hade jag snabba svar på, en del frågor fick hon utveckla, en del frågor krävde följdfrågor och en del gjorde mig helt ställd och tom på svar. Det var både jobbigt och skönt att sitta där, jag sletas mellan lättnad och en önskan att försvinna därifrån. Jag kände mig helt utelämnad och uttittad. Hon fick nog ut en hel del iaf och avslutade det hela med att säga "Det här räcker för idag Ulrica men jag anser att du behöver komma tillbaka till oss så vi sätter upp lite nya tider" Nästa gång ska vi titta på lite olika symtom tillsammans och gången efter skulle jag göra några tester. "Efter de två gångerna tror jag vi kommer veta vilken typ av behandling du behöver, dvs Medicinering/Terapi/KBT osv" Nästa besök är tyvärr inte förren den i december, hon hade både fullbokat och skulle även vara ledig några dar så nu är det bara till att vänta. Efter besöket körde jag hem med tusen tankar i huvudet. Väl hemma satte jag mig vid datorn och skrev av mig för att samla mig men redan då hade jag glömt hälften av vad som sagts.
Samtalet gick "bra". Hon började med att berätta vem hon var, om hennes utbildningar och erfarenheter, om vilka som jobbade där och hur de jobbade. Hon berättade oxå att efter detta bedömningssamtal kunde de antingen skriva in mig hos dom eller bedöma att det inte var den hjälpen jag behövde och skicka mig till en vårdcentral. Jag hoppades innerligt att de skulle ta emot mig! När hon gett mig den viktigaste informationen kom de hemska små orden "du kan väl berätta lite om varför du är här". Ställd, obekväm, tom och tyst. Till min lättnad tog det inte mer en en sekund innan hon sa "tycker du det är lättare om jag ställer direkta frågor till dig istället?" - JA. Hon frågade väldigt allmänt och brett och hoppade från barndom och tonår till vuxenlivet och nutid. Hon frågade vanliga frågor kring familj, släkt, vänner, pojkvän, sjukdomar, upplevelser, studier och arbete men minst lika många speciella frågor kring mina reaktioner, sätt att hantera saker, tankar, känslor och personliga egenskaper. Tydligen kan symtom som följt med länge istället uppfattas som egenskaper hos en person och kan därför vara svåra att "upptäcka"En del frågor hade jag snabba svar på, en del frågor fick hon utveckla, en del frågor krävde följdfrågor och en del gjorde mig helt ställd och tom på svar. Det var både jobbigt och skönt att sitta där, jag sletas mellan lättnad och en önskan att försvinna därifrån. Jag kände mig helt utelämnad och uttittad. Hon fick nog ut en hel del iaf och avslutade det hela med att säga "Det här räcker för idag Ulrica men jag anser att du behöver komma tillbaka till oss så vi sätter upp lite nya tider" Nästa gång ska vi titta på lite olika symtom tillsammans och gången efter skulle jag göra några tester. "Efter de två gångerna tror jag vi kommer veta vilken typ av behandling du behöver, dvs Medicinering/Terapi/KBT osv" Nästa besök är tyvärr inte förren den i december, hon hade både fullbokat och skulle även vara ledig några dar så nu är det bara till att vänta. Efter besöket körde jag hem med tusen tankar i huvudet. Väl hemma satte jag mig vid datorn och skrev av mig för att samla mig men redan då hade jag glömt hälften av vad som sagts.
Kommentarer
Trackback
