Sakta men säkert började jag må dåligt igen. Nu mådde jag dåligt på dagarna och visste inte varför. Jag blev deprimerad, irriterad på allt och kunde inte hantera mina känslor. De tog uttryck i vanliga, enkla vardagssituationer. Den logiska delen av hjärnan la av, jag blev helt nollställd och fastnade i mina beteénden.

Jag har alltid varit ordningsam och pedantisk, när jag bodde hemma hos mina föräldrar var mitt rum aldrig stökigt. Allt stod snyggt på sin plats och så är det även idag. En bra egenskap tycker jag, men  inte när det går överstyr. Det kom en tid då jag knappt klarade av att städa längre, jag blev frustrerad av att plocka i ordning, ställa saker på sin plats och göra det fint. Jag kunde inte sluta utan höll på att flytta på saker, rensa ut och röja tills jag var helt utmattad. Många gånger slutade det med att jag föll ihop och började gråta. Det som gjorde allt ännu värre var att jag inte visste varför, jag förstod inte varför jag grät.

Efter fyra besök hos en privat terapuet och en egen analysering av mig själv förstod jag vad städningen egentligen handlade om - kontroll.  Hon förklarade, för att sammanfatta, att detta berodde på alla känslor som jag trängt undan, och jag kan själv inte hitta någon bättre anledning så jag köper det.

Första gången jag kontaktade henne var när jag höll på att röja ut mitt förråd. Jag hade hållit på i några timmar med att sortera, slänga och packa ner saker, men mitt upp i allt röjande brast det för mig. Jag blev varm, darrig, fick svårt att andas och började gråta hysteriskt.  Denna gång var värre än de andra och jag kände att jag inte orkade längre, jag behövde hjälp. Jag sökte på internet och fastnade för henne. Jag lyfte luren och knappade in hennes nummer. Hon svarade.  Hon hörde hur jag mådde och bad mig möta henne samma kväll, trots att det var sent. Jag är otroligt glad för att jag ringde henne. Hon hjälpte mig förstå.  Hennes hemläxor gjorde att mina ångestattacker blev färre och jag lyckades trappa ner på mina ritualer, som jag innan mitt möte med henne inte ens insett att jag hade!  Efter fyra dyra, men otroligt givande, besök hos henne mådde jag mycket bättre, men hon rekommenderade mig att fortsätta gå och prata med någon eftersom jag hade en hel del kvar att bearbeta. Jag ringde min vårdcentral, träffade en kurator fem gånger sen slutade jag gå dit. Det gav mig ingenting. Kuratorn var precis som jag föreställt mig tidigare och den föreställningen var anledningen till att det tog mig så långt tid att söka hjälp från första början.