Även om jag inte upplevt något så här hemskt i verkligheten igen så har jag det i mina drömmar. Flera gånger om. Natten slutade inte där. Den första tiden efter överfallet var värst. Det var omöjligt att sova. Jag vågade inte somna.  Jag kunde inte sova på nätterna, inte på kvällarna, inte på dagarna. Så fort jag fallit in i sömn så vaknade jag igen. Kroppen väckte sig själv så fort den tappat kontrollen. 

Jag bodde hos mina föräldrar den första tiden men lyckades som mest få ihop tre timmars sömn per natt. Under den här perioden lärde jag mig hur otroligt viktig sömnen är för att man ska klara av vardagen.  Jag var trött, ledsen, utmattad, gråtfärdig, irriterad , frustrerad, arg och deprimerad hela dagarna. Jag grät varje natt och hade ingen ork till något. Mina föräldrar tyckte att det var bäst att börja jobba som vanligt direkt så det var vad jag gjorde. Jag var trött och osocial på jobbet, kände mig som en apatisk robot. Tills en dag när jag bröt ihop och började storgråta vid min maskin. Efter det blev jag sjukskriven i 14 dagar och jobbade därefter halvtid i ytterligare 14 dagar. Det hjälpte att bara få vara hemma och bearbeta det som hänt.

 Under den här tiden började jag sova ganska bra dagarna. Så jag vände på dygnet. Jag sov aldrig under en längre tid utan vaknade med jämna mellanrum för att se mig omkring men sedan somnade jag om igen. De första 5 månaderna sov jag inte ensam en enda gång. Jag sov hos mina föräldrar eller hos kompisar, eller sov de hos mig. Med tiden började även nätterna fyllas med sömn och det var otroligt skönt! Avbruten sömn och att vakna upp alldeles svett och skakig ur mardrömmar var något jag fick leva med. Nu kunde jag i alla fall sova lite om nätterna.  Och ju fler nätter som gick desto bättre sov jag! Det kom en tid då jag trodde att jag kommit över det och mådde faktiskt riktigt bra! Sömntabletterna hade nog en finger med i det hela.Jag hade tagit för vana att ha någon hos mig varje natt och det gav mig tryggheten att slappna av. Jag var inte ensam så jag behövde inte vara rädd.

Så plötsligt stod jag inför dagen då jag skulle sova ensam igen för första gången. Det gick åt helvete. Försökte några enstaka gånger men det var hopplöst.  Jag var på min vakt hela tiden och vaknade livrädd om nätterna. Med tiden klarade jag av att sova ensam ibland och sov till och med bra. Men jag förberedde mig väl innan jag gick och la mig och fortsatte vakna upp under natten för att kolla så allt var ok. Ett halvår efter överfallet, i samband med att jag hade börjat sova lite själv, träffade jag min pojkvän och sov över en hel del med honom. Ytterligare ett halvår senare flyttade vi ihop och jag började glömma hur det var att sova själv. Enstaka gånger har jag varit ensam om nätterna och varje gång blir jag skrämd över hur långtifrån läkt jag är- det är som om jag är tillbaka på ruta ett.