Så arg!
"Har vi något planerat ikväll? En tjejkompis som jag inte träffat på länge frågade om hon fick komma över ikväll" sa han i luren. Jo men visst, det låter väl inte så farligt. Inte hade jag hört något om denna tjejkompis under tiden vi träffats men å andra sidan hade jag inte hört om någon kompis överhuvudtaget. Han verkade inte ha några vänner, eller åtminstone inga han umgicks med. Han var bara med mig. Vilket oxå fick mig att höja ögonbrynen något medan han berättade, men jag sa inget om det. Efter att vi lagt på luren bubblade irritationen upp mer och mer inom mig. Han ljög säkert. Var det henne han sms:at med om kvällarna? Var det här samma typ av "tjejkompis" som den där Anna? Till slut var jag arg. Jag ville skrika på honom, slå honom. Men jag lugnade ner mig.
Tre timmar senare knackade jag på hans dörr, med katten i koppel. Jag tänkte överraska dottern och fråga om hon ville följa med ut, men hon var tydligen hos sin mamma. På vardagsrumsbordet stod det uppdukat med vinglas, tallrikar och bestick och på köksbordet låg nyinköpta ingredienser till kvällens matlagning. Sängen var uppenbarligen ansträngt bäddad med filtar och kuddar och lägenheten var städad. På soffan låg några uppblåsta ballonger (hon hade fyllt år). Han hade anträngt sig, lagt tid och förberett. Det rådde ingen tvekan. Värst vad han har ansträngt sig tänkte jag irriterat medan jag försökte koncentrera mig på min katt som tassade runt från rum till rum. När jag såg de hjärtformade små efterrättsformerna på spisen, omsorgfullt insvepta i folie, hög det till i hjärtat och jag fick jag uppvaknande - Vad höll jag på med? Vad hade jag förväntat mig? Plötsligt blev allt klart och tydligt. Min magkänsla hade talat sanning. Han hade inte förändrats. Han kan dra åt helvete! Jag valde bort en man som verkligen älskade mig för det här! För någon som träffar andra bakom ryggen. För någon som ljuger. Där stod de. Bevisen. För en stund kände jag mig fullt av makt. Nu visste jag. Jag kände mig sårad och arg, men självsäker. Jag ville bara slå undan glasen från bordet, ge honom en hård klapp på kinden och springa raka vägen till mannen som älskar mig. Vad spelade alla olikheter för roll jämfört med lögner, otrohet och hemligheter? Plötsligt visste jag varför jag blivit så arg tidigare - jag har inte förlåtit honom! Jag litar inte på honom! Jag tror inte på det han säger. Jag känner mig stensäker på att han sms:ar eller chattar med någon annan, och söker uppmärksamhet och bekräftelse någon annanstans. Jag bara vet det. Han har gjort det förr så varför skulle han vara förändrad?!
Hans mobil är helig- han har stenkoll på var den är hela tiden och ser till att den alltid ligger uppochner på bordet om den hittat sin väg ur hans ficka. Han har haft detta förhållande till sin mobil sen jag träffade honom och jag reagerade även i början på hans ovanliga sätt att hålla hårt i nallen. Så, en dag när den plötsligt låg mitt framför näsan på mig, medan han sprang ner till bilen, lyfte jag upp den. Det kände så fel, så laddat. Jag höll i den heliga mobilen! Hjärtat slog fort och jag var precis på väg att lägga ifrån mig den igen när något inom mig sa åt mig att titta. Jag hann knappt se att det stod "Anna" överst i sms-listan innan jag klickat mig in på det. Och där var det. Anledningen till att han hållt så hårt i sin telefon. "Du är fin. VÄLDIGT svårt att hålla sig ifrån dig med!". Hjärtat stannade. Jag bläddrade upp en bit men sen gjorde det för ont. Inte nog med att han gav henne komplimanger, skrev att han saknade henne och att de planerade en skidresa ihop- han hade pratat om sina tankar och funderingar kring oss med henne. Mitt hjärta gick sönder.
Jag darrade och tårarna trängde fram. Jag som aldrig varit så kär! Jag som aldrig känt mig så trygg med någon, och kommit någon så nära så fort! Jag som trodde att jag äntligen hade hittat den rätta och litade på honom fullt ut. Jag var förkrossad. Det gjorde så ont. Han hade haft en annan hela tiden! Den första tiden som var så underbar och fantastisk, som jag trodde var unik och speciell- hade jag delat med någon annan. Vi som var med varandra dag och sov ihop varenda natt sen första dagen vi träffades, vi som kunde sitta på toalettgolvet med ett vinglas i handen och prata i timmar om allt och ingenting. Vi som rev ner varandras murar, delade med oss av hemligheter och släppte in varandra till det där djupa rummet som ingen någonsin hittat till tidigare. Jag som trodde att det var så det kändes när man träffat den rätta. Men, jag hade inte betytt så mycket, jag hade bara varit en tjej som han hade roligt och mysigt med. Jag var inte hans själsfrände. Jag delade honom med någon annan. Han skrev samma saker till henne som han skrev till mig. Jag kände mig så dum. 29 år och lurad. Jag kände mig som en naiv tonåring som fått sitt hjärta krossat för första gången. Hur hade jag kunnat falla för det? Tårarna vällde fram, hjärtat värkte och jag var sårad. I nästa sekund öppnades dörren och våra blickar möttes. Jag såg rädslan i hans ögon när han mötte mina tårfyllda ögon och min smärtfulla blick. Jag reste mig upp och sprang in på toaletten och föll ihop, och bara grät. Förtvivlad stod han utanför och bad mig öppna, bad om att få förklara. Jag var så ledsen. Jag hade förlorat mitt livs kärlek. Allt det vackra, allt det underbara- det mest fantastiska jag någonsin upplevt var förlorat. Jag var ensam igen. Och mer skadad än någonsin. Precis när jag var på väg att börja läka från allt jag upplevt och varit med om, när jag för första gången i mitt liv blottat hela min själ och vågat visa vem jag är, vågat släppa fram känslorna och vågat tro att allt blir bra. Det fanns ingen förutom han som kunde trösta mig nu- men det var han som orskat det.
Han fortsatte bedja, förklara och dra i handtaget. Till slut öppnade jag men tårarna fortsatte spruta, och även om jag egentligen bara ville putta honom hårt in i väggen lät jag honom hålla om mig när han närmade sig. Timmarna gick och han pratade, förklarade, grät, bad om förtåelse och förlåtelse. Han erkände sina brister, förklarade sitt beteénde och jag trodde verkligen på hans ord om hur mycket han älskade mig och hur jag förändrat honom. Det kändes äkta. Jag hade ju faktiskt inte varit helt ärlig själv heller. Jag hade fortfarande kontakt med min före detta och det hade faktiskt hänt att jag skrivit till honom att jag saknade honom. Jag var inte bättre själv intalade jag mig. Det var lättare så. Samtalet övergick till att handla om hur fel jag gjort och att jag förtod att hans osäkerhet fått honom att söka bekräftelse någon annanstans. Vi gick vidare och pratade egentligen inte mer om det. Jag fick aldrig svar på frågorna som snurrade i huvudet. Jag fick inte skrika och vara arg, jag fick inte gråta klart. Jag valde att set ill mina egna brister och försökte glömma.
Ilskan har utan min vetskap växt sig starkare och såren har aldrig slutat blöda. Det gör fortfarande lika ont när jag tänker på det. Han hade sms:at med henne flera gånger i veckan (om inte varje dag), haft sex med henne en gång (kanske fler men det är vad han erkänner), träffat henne ett tiotal gånger och rest bort med henne en helg när jag var hos min familj i min hemstad. DET GÖR ONT. Mina ytterst få och i jämförelse oskyldiga sms och den enda gång jag träffat min före detta (då han inte ens fick så mycket som en puss) utan hans vetskap känns bara så oväsentligt. Varför straffade jag mig själv lika hårt? Jag hade kanske inte gjort helt rätt, varit fullkomligt ärlig- men jag hade inte varit otrogen. Jag hade inte ljugit och haft en affär med någon annan. Jag känner mig lurad på hela vår första tid tillsammans. Jag har aldrig blivit så sårad. Det slog mig bara då. Jag som gråtit så mycket i mitt liv, varit så rädd, känt så mycket oro- visst måste jag mått så här innan? Men det hade jag inte! Jag har varit med om mycket hemskheter som hot, misshandel, förföljelse, våld och överfall- men aldrig någonsin har någon sårat mig så.
Och som om det inte vore nog kom det senare fram att han fortsatt sms:a med henne trots att han sagt att han skulle bryta all kontakt med henne den kvällen. Han hade fortsatt sms:a henne i smyg! Jävla idiot. Han lovade att avsluta det helt och säga att de inte kunde sms:a med varandra mer (för nu påstod han att det bara varit sms och inget annat) och så vitt jag vet har de ingen kontakt idag. Men hur kan jag vara säker? Hur ska jag kunna känna mig trygg genom att lita på hans ord? Vad ska jag tro när jag ser att han knappar på sin telefon när jag kommer in i rummet för att i nästa sekund lägga ner den i fickan eller uppochner brevid sig? Han har ju inga vänner som han brukar sms:a med så vem kan det vara? Vem kan det vara förutom en annan kvinna? Kanske hans förre detta, mamman till dottern? Jag hittar inga andra alternativ. Jag frågar inte heller för jag känner ingen rätt att fråga, och varför skulle jag tro att han svarade ärligt? Lönlöst. Men det hugger till i hjärtat varje gång.
Och vad ska jag tro när han berättar att han ska träffa en tjejkompis som jag aldrig träffat eller hört talas om? Anna var ju bara en "tjejkompis". Jag stöttade honom när han berättade att han ville åka på skidsemester och att det enda som var lika skidintresserad som honom var hans tjejkompis Anna. Vi hade inte träffats så länge så det var inte så konstigt att jag inte kände till hans vänner än tänkte jag och gav mitt godkännande. Inte visste jag då att denna "tjejkompis" var någon han haft ett förhållande med tidigare, som han fortfarande flörtade med, träffade i smyg, hade sex med, reste bort med bakom min rygg och sms:ade med varje kväll. Inte visste jag att jag var på väg att skicka iväg honom med en annan tjej!! Han hade på fullt allvar tänkt lura mig till att tro att han var iväg och åkte skidor med en tjejkompis när han egentligen skulle ligga där naken bredvid henne och viska saker i hennes öra. Och sen skulle han åka hem till mig och hålla om mig medan jag sov. Hur fan kan man göra så? Jag blir lika arg, lika ledsen varje gång jag tänker på det. Hur fan kunde han ljuga så? När jag först fick veta att den där "tjejkompisen" Anna var den hon var gjorde allt bara ont. Allting snurrade i huvudet på mig och känslorna far åt alla håll. Fågeln han passat åt henne, skidresan, sexleksakerna hon köpt "på skämt" i julklapp. Lögner alltihop. Han hade lämnat sin förre detta, mamman till dottern för den här Anna, som från början var mammans vän! Han hade varit otrogen mot sin dotters mamma och lämnat henne för Anna. Fast det hade han inte berättat, han hade inte sagt att han träffat någon annan utan fortsatte träffa dem båda två. Han hade åkt på semester med Anna och ljugit ihop en historia om att han åkt utomlands själv. Lögnare. Även om det inte har med mig att göra överhuvudtaget, även om det tillhör hans förflutna så blir jag arg- kan han göra så mot henne så kan han göra det mot mig. Och det gjorde han. Han var otrogen mot sin dotters mamma med Anna, han flirtade med mig på jobbet medan han var tillsammans med Anna, han var otrogen och träffade Anna i smyg när vi var som kärast. Hur ska jag kunna lita på någon som ljugit så mycket för människor som älskar honom?! Som han älskat! Han sårade oss alla tre inom loppet av, vad- ett halvår?
Hade någon annan berättat den här historien för mig hade jag nypt dem hårt i armen och sagt åt dem att han inte är något att ha. Jag hade sagt att kärleken är blind och att hon bara kommer bli sårad. Jag vet att jag egentligen borde springa så långt jag kan åt andra hållet- bort från alla lögner, hårt hållna mobiler och sårade känslor, bort från det krångliga livet med bonusbarn och ex- men det finns något som gör att det fortfarande är värt att kämpa för. Jag vill bara att smärtan ska försvinna, att ilskan ska lugna ner sig, att tårarna ska sluta rinna. Jag vill bara känna mig sådär trygg med honom igen, sådär trygg som jag aldrig någonsin känt mig förut! Jag vill känna mig sådär älskad, sedd och hörd igen! Jag vill tro på det han säger, lita på hans ord och känna att han är min. BARA min. Ingen förstår mig som han gör, ingen har fått mig att känna som han gör. Jag har aldrig upplevt såna känslor som med honom- jag vill ha det igen!
Kommentarer
Trackback
