Jag vaknar. Skakig, mörkrädd och orolig. Jag stiger försiktigt upp ur sängen och tippar bort mot ytterdörren för att, av gammal vana, titta ut genom titthålet och lugna ner mig igen. Medan jag går mot dörren ser jag att kedjan inte är på och hjärtat börjar slå snabbare. Tänk om det inte har varit låst heller! Med tunga andetag och hårda hjärtslag tar jag i handtaget och upptäcker, till min stora fasa, att dörren är olåst! Jag blir varm i hela kroppen, får kalla kårar och händerna darrar när jag vrider om låset. Jag förstår att min reaktion är överdriven och försöker lugna ner mig själv med vetskapen om att trappuppgången är låst, att jag inte är ensam hemma och att jag bara är löjlig som reagerar som jag gör. Trots att jag själv förstår att min reaktion är överdriven lyckas jag inte få min kropp att förstå. Jag ÄR rädd. För att ge mig själv en chans att somna om igen går jag, lite motvilligt, runt i lägenheten och tittar så allt är som det ska- jag tittar in i gästrummet, i klädkammaren och bakom duschdraperiet på toaletten.Ingen där. Såklart. Jag går tillbaka till sovrummet för att bädda ner mig jämte Nic igen, i samband med att jag lägger det prasslande täcket till rätta reser sig N upp, utan min vetskap, och går ut ur rummet. Plötsligt hör jag ett ljud- jag tittar upp och ser att det står någon i köket! Kan inte ens förklara allt jag känner nu. Panik. "ÄLSKLING!!!!" ropar jag förtvivlat i tron om att han ligger bakom mig men innan jag hinner fortsätta min mening med "det är någon i köket" inser jag att det är N som står där och håller i ett vattenglas. Allt sker på en microsekund. Jag börjar gråta. Gråt av lättnad. Gråt för att jag åter igen inser att jag inte alls har kommit över det. N lägger sig brevid mig, trycker mig mot hans famn och frågar vad det är. Jag svarar inte utan gråter mig själv till sömns i hans armar.