Jag satte mig på bussen häromdagen när den slog till. Trycket över brösten spände åt ordentligt, det började sticka i armar och fingrar, benen blev svaga, jag fick hjärtklappning, blev genomsvett och halsen började tjockna. Paniken var på väg att bryta ut. Jag försökte desperat tänka på att andas i den där fyrkanten, andas i den där fyrkanten, andas i den där fyrkanten. Bussen var proppfull så jag kämpade med att hålla masken. Hålla masken kan jag, jag har övat i många år. Jag ville bara fly och hoppa av på första bästa hållplats, men jag visste att mina ben knappt skulle kunna gå. Fly och låta det komma eller sitta kvar och kämpa emot. Jag upprepade för mig själv: jag kan hoppa av närsomhelst, jag kan hoppa av närsomhelst, jag kan hoppa av närsomhelst. ”You can put up with anything if you have a way out”. Jag lyckades till slut sätta hela kroppen i pausläge och ignorera känslorna och försökte fokusera på något annat, hela tiden otroligt medveten om att jag bara behövde hålla ut några få minuter till. Sen stannade bussen på min hållplats och jag gick skakig därifrån.

När jag och M promenerade över till mig på kvällen slog det tillbaka. Det kändes som att benen gav vika, armarna blev alldeles svaga, jag blev kallsvettig och började skaka tänder, fick hjärtklappning och blev väldigt andfådd. Jag försökte prata men halsen var tjock och rösten gav vika. Det var svårt att uttala ord, det stack och kändes som om halsen var svullen. Att försöka prata gjorde mig ännu mer andfådd. Det var svårt att hålla masken. Jag trodde att jag skulle falla ihop, att allt snart skulle svartna. M såg att något var fel och blev orolig, men veckan och kvällen hade redan dränkt oss i problem så jag ville befria oss från fler. Håll bara ut, snart förvinner det igen. Det värsta varar bara några minuter.

För någon som aldrig upplevt panikångest är det omöjligt att förstå. Alla har mått dåligt, alla har haft svårigheter eller psykisk stress och alla har haft mer eller mindre ångest. Men när hela kroppens alarmsystem sätts igång blir det så mycket mer. Det känns som om man ska dö eller kollapsa. Nu vet jag vad som händer och att jag inte är på väg att dö, men känslorna är så fruktansvärda.

För några månader sen stod jag inne på Mc donalds och väntade på att maten skulle bli klar. Smack! Helt out of nowhere. Svaga, skakiga ben, förlorade armar, stickningar och domningar, tryckt över bröstet, andningssvårigheter. Panik. Jag kunde inte röra mig. Jag tittade efter flyktvägen- dörren. För långt borta, jag klarar inte att gå dit. Jag ramlar om jag går, jag faller. Samma desperata försök att hålla masken, andas och kämpa emot. Plågsamma, långa minuter gick och det tonades ner. Jag gick ut med maten och satte mig i bilen och låtsades som att allt var bra.